Klarsyn från
70-talet:
Knarkfascism
Smussel och fördomar
Det pågår en form av kraftmätning mellan
"hökar" och "duvor", .....dvs företrädare av
en hård reaktionär
uppfattning contra en
liberalare. Den debatten
angår i hög grad alla unga människor,
just därför att de
är huvudpersoner i den frågan. Utbudet av
illegal narkotika riktar
sig uteslutande till unga människor.
Trots detta visar de
makthavande ett totalt förakt för de olika
åsikter och meningar som
framförs av ungdomar. Speciellt gäller
detta om
en (miss)brukare av
narkotika uttalar sig.
Allt sådant sopar
makthavarna under mattan med beskedet att en
narkoman/missbrukare
endast går in för
att "lura", föra
vederbörande bakom ljuset etc. En
skrift som prof. Gunne har gett
ut med råd till blivande läkare,
beskriver olika slags beteende av
patienter, alla i akt och mening
att lura läkaren. Detta är rent
nonsens och
tillsammans med andra fördomar bildar
detta ett
försvar för
läkarens misslyckande. Det är lätt att
ruska på
huvudet och tänka att patienten
bara ljuger och så har några till
blivit utan den hjälp som läkaren
kunnat ge.
Mest betecknande för
makthavarnas agerande i denna fråga är den
totala bristen på realism. Vetenskapen
ljuger på order etc. Vi kan
ta frågan om
cannabis förmenta farlighet. I
tidningsartiklar
skräms ungdomar med lögner
om haschens verkningar. Verkligheten
visar sig vara en
annan. Vem tror nästa gång på varningen om
heroin.
Osaklig debatt
Den debatt som
tog fart under 60-talets mitt i
samband med
TV-programmen om Dr Åströms
verksamhet var på många sätt osaklig
och full av personliga aggressioner men
det talades i alla fall om
problemen. Idag råder tystnad. En
generad tystnad måhända. Vi har
utan protester sett socialläkaren
Bejerot utnämna sig själv till
landets (senare Nordens) expert
på narkomani. Med hjälp av gratis
utdelning av
Bejerots böcker till
sjukhuspersonal, läkare,
socialfolk har han
indoktrinerat hela vårdsektorn. Följderna av
denna mörkläggning kan vi idag se runt
omkring oss på varje större
ort i hela Sverige.
Bejerots koncentrationsläger
Dr Bejerot utnyttjade missgrepp
från socialstyrelsens sida ifråga
om den
Åströmska förskrivningsperioden
på ett synnerligen
osmakligt sätt. Väl vetande
om att det inte finns något som kan
kallas "beprövad
erfarenhet" inom narkomanvården utdömde han den
Åströmska experimentverksamheten
på den grunden. Därefter har han
presenterat en lång rad kända
fakta på ett tendensiöst sätt i akt
och mening
att utmåla alla
nytänkare som fullständiga
folkförstörare. De
förslag som Bejerot själv bidragit med
som
alternativ inom narkomanvården
följer de metoder som misslyckats
över hela världen. Dvs. straff
och åter straff. Han spekulerade i
tankar om att uppsätta läger på
öde öar och i övre Norrland. Där
skulle då missbrukare få leva sina
liv.
Mönstret är bekant
från Nazityskland och Stalins deporteringar
till Sibirien. Ingen sunt tänkande
makthavare skulle försöka driva
igenom ett sådant system och de
vet Dr Bejerot mycket väl. Så ett
sådant förslag
innebär då ingen risk
för honom själv.
Följderna av den
Bejerotska verksamheten har kanske förstört
Sverige chanser
att ta itu med
narkotikaproblemet på ett
realistiskt och
fördomsfritt sätt. Istället har debatten kvävts
totalt. Sveriges
Radios medarbetare är förbjudna
att beröra
knarkproblemet, liksom många
journalister, på annat sätt än den
officiella polisversionen.
Den förljugna bilden
Vi har fått
oss till livs den gamla
förljugna bilden av
hänsynslösa langare
säljande giftet till vansinniga knarkare.
Myten om knarket
och dess offer har följt
den beprövade
amerikanska
hetskampanjen. En skärpt
lagstiftning har gett
domstolarna rätten att
döma vanliga missbrukare som samvetslösa
langare till straff uppåt
tre/fyra års fängelse. I domen ingår
utbildning till fullfjädrad
gangster. Socialstyrelsen tubbas till
att skrämma de
läkare som försöker ta sig an
missbrukare som
patienter. Speciellt i de fall där s.k.
legal förskrivning sker på
humana grunder
misstänkliggörs läkarens motivationer.
Trots
uppenbart lyckade resultat
föredrar socialstyrelsen att skicka ut
missbrukare på den illegala marknaden.
Insnöad politik
Det förblir ett mysterium varför
Sverige har satsat enorma summor ...på vårdmodeller som redan
har prövats utomlands med negativa
resultat. Har inte den amerikanska
polisen kunnar få bukt med den
illegala marknaden, är det
löjligt att tro den svenska om den
bedriften. Det finns
egentligen inget försvar för en
sådan
utomordentligt
insnöad politik
som Sverige har fört.
Det måste stå
klart för alla klart
tänkande personer att
narkotikaproblemen endast
förvärras när narkomanen behandlas .....som en pestsmittad, för evigt
hänvisad till en illegal marknad, där
kriminaliteten blir ett
måste för alla inblandade. Att medvetet
göra om ett
social-medicinskt problem till ett kriminellt, kan
inte vara rätta sättet. Och det
otroliga är att de flesta vet det,
men föredrar att tiga.
Sanningen är att
narkomanproblemen aldrig kommer att försvinna.
Därför måste Sverige tänka om innan
det blir för sent. Varför inte
börja fundera över varför London
endast fått 7000
heroinmissbrukare under samma
tidsrymd som New York fått .....45000.
Det finns faktiskt ett svar på
den frågan. Den som vill veta det
skall dock inte fråga Dr Bejerot.
Han har aldrig suttit inne med
facit.
Snetända sossar
Den vanligaste invändningen
mot s.k. legal förskrivning, är att
man "konserverar" missbruket.
Det är nonsens. Det är ganska klart
att det måste vara svårare
att sluta ett missbruk om man lämnat
det sociala mönstret bakom
sig och helt ägnar sig åt kriminell
aktivitet för att
kunna betala de skyhöga svenska
priserna.
Ångesten inför sitt
liv kan bara botas med mer
narkotika.
Även om några blev missbrukare
på livstid vore det fördelaktigare
med legal förskrivning, än
att riskera tusentals liv genom den
politiken som förs nu, som
innebär att man litar till de "fria
marknadskrafterna". Den
politiken är dessutom märklig i
ett
samhälle som kallar sig
socialdemokratiskt.
Man vi får väl åse samma
utveckling på opiatsidan som vi sett när
det gäller centralstimulantia.
Med benägen hjälp från Dr Bejerot
och narkotikapolisen.
Huvudbladet nr 2, 1971